August Quennerstedt var en av många studenter som sedan universitetets grundande 1666 kommit till Lund. Han satte siktet mot Lund i augusti 1856. Resan från Augusts hemort Rydaholm i Småland tog två dagar. Han var nog en av de sista generationerna som kom till staden med häst och vagn

Han kom fram mitt i natten den 8:e augusti. Han åkte längs med Bredgatan, då kantad av låga hus och trädgårdstäppor, förbi Lundagårds trädkronor och vaknade till ordentligt när han åkte förbi domkyrkan. Sjuttio år senare mindes han tillbaka: “Men jag spratt dock ordentligt till när en kolossal skugga plötsligt tedde sig på vänster hand och kopparlurar hördes skrälla högt uppifrån. Lätt att gissa, hvad det var, verkade det likväl som en hemlighetsfull makt.”

Vid 1800-talets mitt har redan hela interiören renoverats, lett av Carl Georg Brunius. Exteriören renoverades efter det. Den kolossala skuggan som väcker August kom att förändras drastiskt bara under åren han var student. De båda tornen totalrenoverades tillsammans med hela den västra ingången. Den renoverade kyrkan är ritad av arkitekten Helgo Zettervall. En stjärnarkitekt som är känd för praktbyggen runt om i hela Sverige. Åsikterna om han gjorde ett bra jobb med domkyrkan eller inte är dock delade.

Här ska även du börja vandring. Lunds mest kända byggnad. Den som är på alla souvenirer och krimskrams turister plockar på sig. En igenkännbar siluett som leder tankarna direkt till Lund. Men tänk på att den egentligen inte är så gammal i den form framför dig nu. Den var byggd så att den skulle se äldre ut än vad den är. Det är något som du ska ha i åtanke resten av vandringen med allt du går förbi.

Det som idag är historiska museet är byggt 1840 och var från allra första början ämnat att vara en biskopsgård. Den användes aldrig som det; 1849 bytte universitetet ett av sina nya hus med biskopen. Det gamla biskopshuset blev hem för den zoologiska, kemiska respektive fysiska institutionen. Men universitet, liksom resten av Lund, växte ordentligt. Redan 1886 var bara den zoologiska institutionen kvar i byggnaden och bara det var trångt. Förutom institutionen med dess föreläsningsalar och kontor fanns också delar av universitets stora zoologiska samling utställd. Därav namnet zoologiska museet. 

Som student och blivande zoolog var August stammis på museet. Han berättar: Till zoologiska museet gick jag nu klarligen flitigt för att skåda allt det för mig nya, som där fanns samladt […] Så fick jag en dag det infallet att måla en kronhjort efter ett uppstopadt exemplar, och jag har väl sällan företagit mig någonting i ritväg, som dragit större följder efter sig. (25) Enligt August var det hans tecknade på museet som ledde till att professor i zoologi och geologi Otto Torell rekryterade August till Spetsbergsexpeditionen 1858. Expeditionen var en av de tidigaste svenska polarexpeditionerna. 

August var professor i zoologi mellan 1880-1902, vilket betydde att han praktiken också var föreståndare för museet. Hans tid var ingen storhetstid för museet. Det fanns stora ekonomiska problem. Samlingarna stagnerade. August tillsatte till och med egna pengar för att museet skulle gå runt men inte ens det räckte. Av alla museets föreståndare är han inte den som minns med mest glädje eller tacksamhet. Det hela hjälptes inte heller av att August var mycket kontroversiell. Han var mycket kritisk mot Darwin, djupt religiös, konservativt lagd och skrev gärna insändare och debattinlägg om både det ena och det andra. Han är mer gott ihågkommen av universitetet som rektor och amatörhistoriker.

Esaias Tegnér är en av Sveriges mest kända poeter, och trots att han var värmlänning också en av Skånes och inte minst Lunds stoltheter. Esaias Tegnér kallade i ett av sina brev Lund för en ”akademisk bondby”. August reflekterar över att han höll med om det när han själv kom till Lund, långt efter att Tégner skrev de bevingade orden. Lite charmigt tyckte han det var, med det lantliga folket, men byggnaderna var bonnigt slitna. Han jämförde det med Växjö, den stad han precis lämnat bakom sig för Lund, och där Tegnér själv varit biskop fram tills att han dog 1846. Växjö, menade August, var mycket modernare. Han påpekar själv att Växjö till skillnad från Lund brann ner. Det var därför man byggde nytt.

Tegnérplatsen har varit sig relativt lik sedan statyn uppfördes 1853. Men runt omkring har det hänt mycket.  Zoologiska museet stod redan, likaså AF-Borgen och det som nu är Kulturens huvudbyggnad. Men i kvarteren runtomkring statyn är det mesta nybyggt. I kvarteren runt Kulturen finns ett flertal hus som är bevarade från 1700-talet och 1800-talets första hälft, men de allra flesta husen är byggda runt sekelskiftet. 
Hela Lund gick igenom en enorm förändring under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Det går från denna gammalmodiga by till en modern universitetsstad. Stadskärnan renoverades. Gårdar och små gårdshus revs för att göra plats till nybyggen. Hela kvarter började planeras på det som innan bara var åkermark. Staden började på riktigt röra sig utanför de medeltida vallarna. Förändringen var så total att August ibland kunde längta tillbaka till den gamla goda bondbyn: “Tiderna ha förstås ändrat sig: nu söker man i gränder och utkanter upp sådant halfförfallet och efterblifvet, afbildar och är glad åt det – bara man slipper att bo där själf.” (14)

Kungshuset var universitets huvudbyggnad och bibliotek. Det hade från början varit en av universitets enda helt egna byggnader men verksamheten hade långsamt börjat flytta ut. Medicinarna hade fått flytta snett mittemot, till Anatomisalen. För förvirringens skull heter det idag Archaeologicum men kallas ibland Theologicim. Sedan höll ju några av institutionerna som sagt var till i Zoologiska museet. På andra sidan vägen låg den nybyggda Akademiska Föreningen för studenterna att använda. Det var då en sann borg med enbart fyra hörntorn.

Universitetshuset, också ritat av Helgo Zettervall, invigdes först 1882. Samma år som paret Quennerstedts första och enda dotter föddes. Palestra et Odeum stod färdigt ett år senare. I856 låg här istället den botaniska trädgården med tillhörande damm och orangeri. August liknade den till en slottsträdgård med raka rabatter och höga strukturerade buxbomshäckar. Men vid mitten av 1800-talet var den gammalmodig, för liten och i dåligt skick.  

Det fanns ytterligare en byggnad på detta gamla campus, kanske är den enda som inte fått någon ersättare. Det var Kuggis. En trevåningsbyggnad i tegel i hörnet av Sandgatan och Lundagård. Det var i denna byggnad som studenterna fick avlägga sin studentexamen. Studentexamen fungerade nämligen både som avgångsexamen och inträdesprov fram till 1863. August minns det som en något överväldigande process. Huset revs när August var rektor 1897, vilket han beklagade innerligt. Om många var tacksamma för att den botaniska trädgården försvann från området var det nog fler lundastudenter som saknade Kuggis. Trots studentexamen.

Hela detta område var universitets hjärta. Både August och hans fru Lilly tillbringade mycket tid här och fick under sin livstid följa den enorma förändring som skedde. Lillys perspektiv kanske är ännu mer intressant. Hennes far var professor och hon växte upp i närheten av den vetenskapliga världen. Hela sitt liv, i 90 år,  kunde hon följa utvecklingen till hur det fortfarande ser ut idag.

Idag är Clemenstorget en hubb av aktivitet. Det är alltid folk på väg till och från tåg och spårvagn. Cykelställen är alltid överfulla. På dagarna är det marknad och på kvällarna är det uteservering. Men så sent som 1840 var torget ett tomt fält med bara Lunds helt egna spöpåle på torget och inte mycket mer. Efter att den togs bort var torget mest en bit nedtrampad lera i ett halvt sekel. Då var det inte heller känt som Clemens torg, ett senare påfund, utan kallades Isaks torg av Lundaborna. 

1856 är det ingenting. Omringat av några småhus, gårdar och åkermark. Staden låg i ryggen men den var inte särskilt påträngande. Och så järnväg förstås. Den första delen av södra stambanan, mellan Lund och Malmö, invigdes i december 1856. August minns att han och hans bror promenerade längs den när den fortfarande byggdes. Eller han minns i alla fall att han lunkade efter medan hans bror och hans brors professor gick och pratade om järnvägen.

Isaks torg blev Clemens först på 1890-talet. Lund hade då växt något enormt. 1840 var staden fortfarande kvar inom de medeltida vallarna med en befolkning runt 4000 invånare. 1890 var befolkningen över 15 000. Staden var då tvungen att röra sig utanför vallarna. Clemens torg var en del av den norrgående expansionen i och med nya kvarter runt Helgonabacken och den helt nybyggda Allhelgonakyrkan. Under åren hade torget fått fler byggnader särskilt kopplade till järnvägen och på andra sidan spåren och till nordväst hade industri och arbetarbostäder börjat byggas upp.  Det skulle dock dröja ytterligare något decennium innan torget började kännas som en del av staden och få den karaktär vi känner idag.

“Så en Oktoberdag tog min första Lundavistelse slut. Sittande i en »rapphöna» från skjutsinrättningen rullade jag en morgonstund norrut förbi Kråkelyckan, hvars kala åkerfält jag inte det minsta frågade efter eller visste af.” (24)

Du går nu in på Kråkelyckan. Kråkelyckan ligger längst med den nordvästra medeltida stadsvallen. Precis som allting utanför vallen var det åkermark. Det var därför August inte tyckte att det var något att ens lägga märke till när han återigen passerade det påväg hem till Smålands. 

1860 köpte fysikprofessorn Adam Wilhelm Ekelund området. 1874 överlät han en del av marken till sin dotter Lilly och hennes man August. De hade då varit gifta i några år och skulle bygga en helt egen villa. När Adam Wilhelm dog 1885 ärvde Lilly och August resten av marken vilket var totalt över 4,5 hektar. Längs den nordligaste delen av St Laurentiigatan, vid gamla Norrtull, fanns det redan några hus när Adam Wilhelm köpte området. Där byggdes ytterligare lägenheter. Längst ut i det nordöstra hörnet hade paret sin egen villa med trädgård, men resten, det som är framför dig nu, var obebyggt fram till 1911. Det fortsatte att brukas som åkermark. 1911 donerade Lilly och August stora delar av Kråkelyckan till två olika föreningar. Både donationerna gjordes till minne av deras dotter Blenda, som dog året innan. 
Där du står nu donerades till Läroverksföreningen i Lund. Det var en förening skapad specifikt för att en av Lunds två flickskolor skulle få nya lokaler. Lunds fullständiga läroverk för flickor stod färdigt 1914 och blev några år senare omdöpt till Lindebergska skolan efter skolans första föreståndare Elisabeth Lindeberg. Eleverna visade sin tacksamhet över donationen genom att tillsammans med sina lärarinnor promenera till parets hus och uppvakta dem. De sjöng sånger och tal för att tacka professorsparet. Lundaborna kunde läsa  i dagstidningen dagen efter att paret Quennerstedt uppskattat uppvakningen.

Den andra föreningen som fick mark i donationen 1911 var Föreningen för vård av obotligt sjuka i Skåne. De skulle inte bygga en skola, utan ett av Sveriges första vårdhem för äldre. Föreningen var startad på initiativ av Maria Ribbing, som var en god vän till paret Quennerstedt. När den grundades 1902 var professor och läkaren Seved Ribbing ordförande, August vice ordförande och både Lilly och Maria satt i styrelsen.“Hemmet”, som det kallades, stod klart 1915. Mellan 1902–1914 var både Lilly och August högst aktiva i att driva in pengar till föreningen så att hemmet skulle kunna förverkligas. Även efter att det byggts fortsatte Lilly och August att vara aktiva på olika sätt i föreningen. De donerade pengar och flera möbler. Lilly var regelbundet där några gånger i månaden. 

Vård och omsorg var en av Lilly och Augusts hjärtefrågor.  I flera av den jobbade särskilt Lilly nära Maria Ribbing som var en mycket känd filantrop även utanför Lund.  De var på olika sätt engagerade i flera liknande föreningar och var betydande i uppbyggnaden av en typ av välfärd före välfärd. Det var borgerskapets pengar och engagemang som i många fall stod bakom de institutioner som ansågs vara lite bättre av dem som var öppna för alla i samhället.  

Troligen grundar sig en viss del av parets stora intresse för vård och omsorg på deras dotter, Blenda. Blenda var kroniskt sjuk hela livet och hade någon typ av neurologisk funktionsvariation, dock kan vi idag inte veta exakt vad. Hon bodde hemma hos sina föräldrar och behövde extra stöd tills hon dog, 28 år gammal. Både Lilly och August var mycket nära sin dotter och de var ofta ute i Lund och gjorde saker tillsammans med Blenda.

Blendas stuga är en av Sveriges äldsta bevarade lekstugor, byggd 1904 till Blenda. Det är värt att nämna att lekstugor inte enbart var till för barn, utan mer av en plats till för socialt umgänge. Arkitekten var Henrik Sjöström, en elev till Helgo Zettervall som själv bidragit till att utforma Lunds stadskärna. Bland annat ett flertal av byggnaderna runt Mårtenstorget och i Professorsstaden.

Stugan ska efterlikna en småländsk backstuga med svarttjärad fyrkantshuggna stockar och knuttimring. Fönstrena är blyinfattade och dörren är klädd med detaljer i järn. Inuti fanns öppen spis och fina möbler. 

När du nu går mot villan får du tänka dig något helt annat än vad du ser idag. Lilly och August byggde förutom villan självklart även en tillhörande trädgård. Den skulle efterlikna det småländska landskap som August höll mycket kärt. Lilly och August beställde blommor, träd, buskar och till och med stenar som fraktades från hela vägen Småland. Det som kanske sticker ut mest är de höga tallarna utspridda över tomten. Det är inte ett träd man ser ofta så här långt söderut. Utöver den småländska floran planterades alla möjliga växter från hela Skandinavien. Allt från vanliga vitsippor till sällsynta ormbunkar. I en förteckning över växterna i trädgården har August nedtecknat över 200 olika arter.

Den här biten tomt betydde ingenting för August 1856. Inte heller för Lilly. För år 1856 fanns det ingenting här – här tog staden slut.

Men så bygger paret sin villa här. Efter att de hade varit gifta i några år anlitade de Helgo Zettervall för att rita ett hus. Resultatet har du framför dig. Tre våningar med ett torn, slätputsade, vita och diskret utsmyckade fasader med grönmålade fönster och dörrar. Tänk dig hur det uppfattades av lundaborna, ett praktbygge mitt i en småländsk glänta mitt på en skånsk åker. 

Inne i huset var det lika påkostat. Dörrar och väggar var dekorerade och utsmyckade. Paret investerade i fina möbler och satte upp dyra målningar i hela huset. De snålade dock på några förnödenheter. Vatten fortsatte att hämtas från en brunn på gården, ingen telefon drogs in och paret vägrade byta från fotogenlampor till elektricitet så länge de bara kunde. De var motvilligt tvungna att dra in elektricitet när de rådde brist på fotogen under första världskriget. 

Huset var trots sin ganska gammalmodiga karaktär väldigt levande. Förutom familjen och dess tjänstefolk var det ofta folk på besök. Lilly och August var högst aktiva i lokalsamhället och i villan hölls supéer och fester med Lundensiska eliten. Kända namn från såväl universitet som den skånska adeln var stammisar. Ibland kom det också riktigt finbesök. När Oscar II skulle promoveras och bli jubeldoktor 1893 bodde kronprinsen, blivande kung Gustav V, i Quennerstedtska villan. Selma Lagerlöf var på supé. Preussisk adel sov över. Carl Wilhelm von Sydow, som senare i livet startade folklivsarkivet, var till och med inneboende hos morbror August och tant Lilly när han först kom till Lund. Han var inte släkt med familjen Quennerstedt, men de var mycket nära familjevänner.

Villan och trädgården testamenterades till Ribbingska efter parets död och är fortfarande i bruk idag.

Familjen Quennerstedt kunde följa byggandet av Allhelgonakyrkan från sina fönster. Biskopens trädgård, som området kallas på en karta från 1875, skulle bli en ny central punkt för expansionen norrut. Kyrkan var bland det absolut första som byggdes, precis utanför norrtull. Namnet kommer från det medeltida klostret som låg på området.

Återigen var det Helgo Zettervall som fick uppdraget. Den invigdes passande nog på allhelgonadagen 1891. Lilly var där med den då nioåriga Blenda. Planen var att den skulle ha invigts ett år innan, men för att få plats för alla dekorationer behövde man skjuta upp det. Invigningen var fullpackad; alla fick inte ens komma in i kyrkan.  

Härifrån kan du blicka ut över Kråkelyckan och tänka dig utvecklingen som Lilly och August följde under sin livstid. Det var så lite bebyggelse att om man stod på toppen kunde man se ända till Köpenhamn, om man ska tro på August. Det var inte bara Lund som förändrades. Vid sidan av de fysiska förändringarna i landskapet skedde en enormt omvälvande samhällsförändring. När Lilly dog 1936 är hon i största grad en produkt av en värld som helt enkelt inte existerade längre. Det hade varit världskrig och snart kommer det vara ett till. Kvinnorna var numera välkomna på universitet även fast de inte var särskilt många. Borgarklassen som den såg ut under sekelskiftet var på utdöende. Det går bara att föreställa sig hur Lilly upplevde denna nya värld.

“Men – skulle detta vara Helgonabacken? En latinsk sentens

lär oss, att afstånd brukar öka respekten. Hur närhet kan minska den, fick jag röna nu. En planterad plats, som ingalunda tycktes mig svara mot de uttryck, skalden gifvit åt sin känsla, utan som såg ut som en inhägnad bit af den andra slätten samt med tre dammar, nu grönskande af andmat: en på tvärs till vänster om midtelgången, två d 😮 på längs till höger. Förgäfves upprepade jag för mig själf ur inledningssången till »Gerda» [..] Det ville inte alls ge någon stämning, lika litet som andra skaldens hänförda uttryck om platsen.” (11)

Nu närmar du dig återigen världens ände. Detta är att gå längs med den medeltida vallen. Till och med lite utanför den. Den August kallade skalden och refererade till är självklart Tegnér. Specifikt är det prologen till det ofullständiga verket Gerda. Prologen heter “Jätten Finn” och återberättar sägnen hur den titulära jätten som bodde här på Helgonabacken blev förvisad till sin krypta. August var inte imponerad vare sig av Helgonabacken i sig eller jätten. Han kommenterade på sägnen och konstaterade att i Småland kunde man se faktiska, häftiga spår av “de riktiga trollen”. 

Mellan vallen och åker låg längre bara Helgonabacken. Ett frodigt grönområde med anor från det medeltida klostret. Trots att August personligen tyckte det var undermåligt var Helgonabacken länge ett uppskattat grönområde för Lundabor att njuta av. Lilly och August var säkerligen där flera gånger trots Augusts besvikelse över hur anspråkslöst det var jämfört med Småland, det var en mycket populär promenadplats.

Efter sekelskiftet påverkades även Helgonabacken av expansionen norrut. Bakom kyrkan och precis intill backen började nya byggnader till sjukhuset upprättas. 1907 invigdes det nya Universitetsbiblioteket, ritat av Alfred Hellerström och placerat mitt i backen. Under ledning av Augusts efterträdare på zoologiska institutionen flyttade också zoologiska museet till en helt ny byggnad bakom det nya biblioteket 1921. Dessutom hade man vägarna förbi om man skulle från Kråkelyckan den nya botaniska trädgården.

Botaniska trädgården i Lundagård var när August kom till staden gammalmodig och opraktiskt placerad. Tornalyckan, öster om vallen, hade förvaltats av universitetet sedan början av 1800-talet men stått i princip outnyttjat. Mellan 1862-1867 anlades en helt ny trädgård i ledning av botanikerna Jacob Georg Agardh. 

Varken August eller Lilly har egentligen någon uppenbar koppling till den botaniska trädgården. Deras största uttryck för något särskilt intresse av botanik fanns ju hemma i deras egna trädgård i Kråkelyckan. Det är med anledning av den som du står här just nu 

Av allt att döma var deras trädgård imponerande och häpnadsväckande, men var också lämnad ganska mycket att sköta sig själv. Den var troligen välskött men också lite lummig med charmigt röriga rabatter. När Lilly dog och tomten gick till sjukhemmet genomgick den en drastisk förändring för att det bättre skulle passa dess nya ändamål. Idag är det bara den något iögonfallande blandningen barrträd och de stora stenarna som ger sken attom trädgården som en gång stod där.

Botaniska trädgården ger troligen den bästa uppfattningen om hur paret Quennerstedts trädgård faktiskt såg ut när de levde. Ta gärna en liten stund att promenera på gångarna och tänk dig att du fortfarande är i Lilly och Augusts trädgård. Titta på upp på träden, lukta på blommorna och tänk lite extra på Småland.

Lilly och August var högst engagerade i det Lundensiska studentlivet. Båda var engagerade i Akademiska Föreningen och nationerna på olika sätt. August var givetvis inskriven i Smålands nation som student och fortsatte att vara engagerad där efter sin examen. Han var kurator och notarie och blev till sist hedersledamot 1888. Han och Lilly brukade ställa upp både med donationer och arbetskraft på diverse marknader till mån av både AF och Smålands nation. Lilly var dessutom andra generationen i Smålands nation. Hennes pappa var också smålänning och hedersledamot i nationen.

Men nu står du ju utanför Lunds nation. Till och med Lunds nationhus som byggdes sådär trettio år efter deras död. Smålands gamla nationshus, byggt ungefär samtidigt som Lunds nationshus, ligger dessutom runt gathörnet med sina sneda vita balkonger och röda tegel. Varför stanna här? 

Det är självklart att August var med i Smålands. Vad som kanske är mer oväntat var att han var tjänstgörande inspektor, alltså ett av de högsta hönsen, på Lunds nation. August skriver i Lundaminnen när han reflekterade över sina år på nationen: “Min gamle vän [domprosten P. Eklund] var, som alla veta, förstklassig fullblodsskåning, och så älskvärdt hans svar föll, kunde han ej alldeles förbigå det besynnerliga i att Lunds nations talan nu fördes af småländsk tunga.” (29)

Vad studenterna på Lunds nation beträffar vet vi inte vad de tyckte om deras småländska inspektor. Fram till 1970 var studenter tvungna att ha någon hembygdsanknytning till sin nation och därför var det en viktig social samlingsplats. Skillnaderna mellan olika delar av landet var generellt större och innan järnvägen var det säkert många studenter som aldrig tidigare rest utanför landskapet de växte upp i. En smålänning i Lunds nation skulle, som August påpekar, alltså inte alls varit vardagsmat. Men det fanns anledning att tro att det inte var väldigt anmärkningsvärt. Som professor hade man mer rörlighet och var inte lika bunden till kravet på hembyggdsanknytning. August hade ju också bott hela sitt vuxna liv i Lund.

Det här är sista stoppet i din rundvandring. Ironiskt nog var det Augusts första. 

När han kom till Lund den där augustinatten 1856 var hans mål sin äldre brors bostad. Samma bror som han lunkade efter längs järnvägen. Brodern bodde i en studentkasern, dåtidens motsvarighet till studentkorridor. Länge inackorderade sig studenter hos en av sina professorer men under 1800-talet blev den modellen ohållbar. Studenterna hade blivit för många. Istället för att vara inneboende började så kallade värdfamiljer driva verksamheter där de hyrde ut små rum och städning. En studentkasern kunde ha rum för allt från fyra till femton studenter. Som högst bodde en tredjedel av alla studenter i studentkaserner. Mot slutet av 1800-talet började det tappa i populäritet. Rummen var ofta dåligt underhållna och saknade rinnande vatten.

Visst såg August Bredgatan, Lundagård och domkyrkan när han för första gången kom till Lund. Visst minns han den guidade visningen han fick av sin bror hans andra dag i staden. Visst hade han precis som alla Lundabor under åren skapat hundratals minnen runt om i stan. Men Augusts första intryck av Lund var trots allt dethär: 

Villrådigt ströfvades det på gården och bultades på dörrar. Ut kom omsider studentuppasserskan på stället, »frugan » kallad – hennes rätta namn var Johanna Albrekt -, den myndiga och raska lyste på mig med eh medhafd lykta och utbrast: är det den lille Q-dt, då ska vi väcka kandidaten!

En lykta rakt i ansiktet av kvinnan som drev kassernen och vad August uppenbarligen upplevde som en förolämpning. Han fortsätter nämligen:

Den lille får här förstås enligt den klassiska

formeln minor natu, den yngre, ty jag var snarare något längre än den äldre representanten, som för resten nu mötte i sin dörr och allsinte behöfde väckas. (6)

Om du ska ta med dig något från den här vandringen, bara något litet, är det kanske att August Quennerstedt var längre än sin bror.